Text: Anki Sundin, NGruppen
”Söt skatteväxling” kallar författarna till Skatt på godis behövs för barnens skull, som publicerades på DN debatt idag med Claude Marcus, Stephan Rössner, Lennart Levi, André Persson och Thomas Hedlund som avsändare. Även Aftonbladet refererar till denna i Hälsoexperter vill ha godisskatt.


Beslut om det ger effekt

Det står naturligtvis var och en fritt att ha åsikter kring huruvida vi bör införa högre pris på sockerrika livsmedel, men statistiken vi har för handen är tydlig: vi konsumerar mer socker än vad som är förenligt med folkhälsan, övervikt och fetma bland både barn och vuxna är ett samhällsproblem och ett individuellt problem med plågsamma och kostsamma följdsjukdomar i kölvattnet.

I princip skulle jag inte ha något emot en prisökning på socker, såsom föreslås i deras debattartikel. Men ska en sådan genomföras även om det inte förväntas ge effekt?

Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet har tagit fram ett underlag till handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet. Detta var ett uppdrag från regeringen och som pågick mellan 2003 och 2005 och som resulterade i 79 punkter. Stephan Rössner och medförfattare skriver

“Men när Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet för några år sedan lade fram sina 79 punkter om bättre folkhälsa fanns ingenting om skatt som styrmedel av livsmedelsval.”

Men det fanns visst upptaget i detta dokument.

I dokumentets Insats 54 står
“Möjligheten att minska konsumtionen av choklad, konfektyr och sötade drycker med hjälp av beskattning eller andra ekonomiska styrmedel bör utredas, liksom möjligheten att genom beskattning minska intaget av socker och fett generellt.”

Alltså har man tagit upp skatt som styrmedel, men påpekar att detta bör utredas för att bringa klarhet i effekten.

Konsumenter okänsliga för höjda priser

Underlag till en sådan utredning bidrar nu Linda Thunström vid Umeå Universitet med. Hon har skrivit en avhandling i nationalekonomi och drar från denna slutsatsen att ”konsumenter är ganska okänsliga för höjda priser”. Hennes avhandling pekar också på flera viktiga punkter, återgivna i DN Ekonomi i artikeln Låg effekt för sockerskatt:

  • En 1% prishöjning på frukostflingor minskar försäljningen med 0.7%
  • En ”liten” skattehöjning på läsk och snabbmat i USA och Kanada har inte givit några effekter på konsumtionen pga skattehöjningen
  • Långsiktiga informationsinsatser är mer effektiva än korta reklamkampanjer


500 kr för läsken, tack

Detta rimmar med en uppfattning jag ger uttryck för i bland annat artikeln Transfett, snabbmat och folkhälsa – ett ödmjukt recept på framgång

Det skulle förmodligen vara fullt möjligt att minska befolkningens intag av socker med hjälp av prishöjningar. Sälj läsken för 500 kronor flaskan, så får vi se vad som händer. Det är naturligtvis ingen rimlig prishöjning, men likväl ett intressant tankeexperiment.
Om vi helt lägger EU, handelspolitik och ekonomisk politik åt sidan så skulle staten kunna bestämma i stort sett helt vad vi skulle äta bara genom att reglera priset. (Men då har vi bytt från ett politiskt system till ett visst annat, som kanske inte är så eftersträvansvärt i övrigt.)

Många har reagerat

Det är många som reagerat på denna debattartikel, som verkligen lever upp till begreppet. Bland andra återfinns GP:s ledarblogg där Fredrik Tenfält ger sina reflektioner. Jag håller med honom om att upplysning och debatt måste vara en del av arbetet för en förbättrad folkhälsa.

Däremot kan man inte, som han gör, rätteligen härifrån avleda att en sockerskatt kanske ska följas av en allmän kolhydratskatt. Kostfiber räknas till kolhydrater, men kan knappast anses vara en risk för folkhälsan. Många äter dessutom en ganska hög andel kolhydrater från oraffinerade och näringsrika livsmedel såsom frukt, bär, grovt bröd, potatis och liknande, och att beskatta sådana livsmedel vore kontraproduktivt. Vi måste skilja mellan kolhydrater och kolhydrater.

Mindre socker åt folket
Sammanfattningsvis är min uppfattning att ett minskat intag av socker är ett helt nödvändigt led i folkhälsoarbetet. Jag är ingen nationalekonom och kan av det skälet inte göra en egen analys av läget, men om det Linda Thunström kommit fram till i sin avhandling stämmer är en marginell prishöjning på sockerrika livsmedel inte ett framgångsrikt recept för att minska konsumtionen av socker.

Att vi däremot på olika plan kan arbeta för att sänka intaget av socker är givet.
Det ska ske redan från BB, där föräldrar i mycket större utsträckning bör få kostråd för sig själva och sitt barn, och signalerna från samhällets alla instanser bör vara konsekventa.
Bort med fikabröd och tårtkalas på dagis, förskola och hos dagmamma (på många håll har så redan skett, men det återstår fortfarande förändringsarbete här.
I skolans värld ska vi inte ha kafeterior som säljer godis, läsk och bullar.
Inom idrotts- och motionsvärlden ska de aktiva mötas av en hälsosam kostlinje – inte vara hänvisade till korv med bröd och kexchoklad.
Och på sjukhus ska restaurangernas och kafeteriornas utbud spegla en mer hälsosam linje.

Äldreomsorgen undantaget

Det enda undantaget från Mindre socker åt folket-parollen jag kan tänka mig är inom äldreomsorgen. Under förutsättning att maten som serveras är näringsrik och tillräckligt energität, kan en kaka till kaffet efter maten gott få vara ett inslag i vardagen att se fram emot. Jag har skrivit en hel bloggartikel om bra mat för äldre här.

Vem vill ha sockerskatt?
Så, för att citera debattartikeln: Vem vill ha sockerskatt?
Jag håller med om att frågan bör diskuteras, och fokus kanske också bör vara ”Hjälper en sockerskatt?” och ”Hur ska vi öka konsumtionen av oraffinerade och näringstäta livsmedel?”

Frågan är öppen för vem som helst att besvara och föra ut i det offentliga rummet. Hjälp mottages tacksamt, som det heter…

Relaterade artiklar på andra bloggar: